raketost

Jag trodde aldrig att jag skulle göra det här. Men:

Nu ska jag Idol-blogga.

Jag har alltid haft som en av mina många principer att bara kolla på Idol när det är auditionssrundor. Vare sig det är de svenska eller de amerikanska uttagningarna har det alltid varit roligast att se människor utan talang och självkännedom skämma ut sig på TV. Tills i år. Nej, det är inte Peter Jidhes förtjänst. Det är den där Amanda.

Och ja, hon har redan hypats till döds - i fredags såg vi rekylen på den uppståndelsen. Själv intresserades jag mest av hur någon så inte-schlager, inte-TV4 och inte-Idol kunde ta sig hela vägen till Globen. Att någon så alternativ i sin stil och musiksmak ens gick på audition i första taget är väl egentligen riktigt jävla punk.

Jo, jag menar det. Hon är som gothungen i South Park som säger till sina gothvänner att han är så icke-konformerande att han inte tänker konformera med dem.

Är Amanda så himlaomstormande bra som juryn och kvällspressen vill ha det till? Ibland. Grejen är att hon har ett minimalt mellanläge - antingen är hon helt hypnotiskt bra, eller så är hon riktigt kass. Suspicious Minds är ett exempel på det tidigare, Tainted Love ett på det senare. Och så mycket beror på låten att den enda riktiga garantin när Amanda Jenssen sjunger är att det kommer bli intressant.

Visst, till och med jag hör att hon ofta sjunger lite falskt. När hon framförde vinnarlåten i fredags hittade hon toner som aldrig hörts i Globen förut. Men om hon nu klantade sig, så visst fan gjorde hon det med en jävla inlevelse.

Och förresten, någon annan som tänkt på att hon är en av få Idol-deltagare som aldrig får prefixet Idol- före sitt namn? Alltid bara Amanda eller Amanda Jenssen. Hur lyckades hon med det konsstycket?