raketost

I dagens Nemi skriver Lise Myhre om hur du (ja, just du) inte lever livet till fullo och inte fångar dagen och inte gather your rosebuds while you may utan hur du istället bara klagar på din meningslösa existens tills döden kommer och äger dig på schack för att du inte var goth nog.  Vem vill få folk att skratta när man kan få dem att skära sig själva istället?

Tacka vet jag Sven-Bertil Bärnarps Medelålders plus, där han idag ondgör sig över teven. HAHA! JA! TA DEN DU, PHILO T. FARNSWORTH!

Jag trodde aldrig att jag skulle göra det här. Men:

Nu ska jag Idol-blogga.

Jag har alltid haft som en av mina många principer att bara kolla på Idol när det är auditionssrundor. Vare sig det är de svenska eller de amerikanska uttagningarna har det alltid varit roligast att se människor utan talang och självkännedom skämma ut sig på TV. Tills i år. Nej, det är inte Peter Jidhes förtjänst. Det är den där Amanda.

Och ja, hon har redan hypats till döds - i fredags såg vi rekylen på den uppståndelsen. Själv intresserades jag mest av hur någon så inte-schlager, inte-TV4 och inte-Idol kunde ta sig hela vägen till Globen. Att någon så alternativ i sin stil och musiksmak ens gick på audition i första taget är väl egentligen riktigt jävla punk.

Jo, jag menar det. Hon är som gothungen i South Park som säger till sina gothvänner att han är så icke-konformerande att han inte tänker konformera med dem.

Är Amanda så himlaomstormande bra som juryn och kvällspressen vill ha det till? Ibland. Grejen är att hon har ett minimalt mellanläge - antingen är hon helt hypnotiskt bra, eller så är hon riktigt kass. Suspicious Minds är ett exempel på det tidigare, Tainted Love ett på det senare. Och så mycket beror på låten att den enda riktiga garantin när Amanda Jenssen sjunger är att det kommer bli intressant.

Visst, till och med jag hör att hon ofta sjunger lite falskt. När hon framförde vinnarlåten i fredags hittade hon toner som aldrig hörts i Globen förut. Men om hon nu klantade sig, så visst fan gjorde hon det med en jävla inlevelse.

Och förresten, någon annan som tänkt på att hon är en av få Idol-deltagare som aldrig får prefixet Idol- före sitt namn? Alltid bara Amanda eller Amanda Jenssen. Hur lyckades hon med det konsstycket?

Ett gäng vandaler har boxat hål på Monets tavla Le Pont d'Argenteuil, utställd på Musee d'Orsay i Paris. Först trodde jag att det rörde sig om performancekonst, med syfte att dra ner byxorna på och - ja, faktiskt - slå hål på de myter vi upprätthåller om vad som är god konst och vad som är dålig konst.

Men sen så stod det att vandalerna var berusade. Så egentligen fanns det nog ingen poäng med det hela.

(bild från BBC News)

På TV4 + visar de Conan O'Brien-avsnitt där Conan pratar om ett New York i sprittande vårkänslor, men när man sitter i sin svenska tevesoffa och ser detta och sen tittar ut genom fönster och ser gulnande, fallande löv, då känns det lite konstigt. Eller som nu, när jag sitter och tittar på Saturday Night Live på femman fastän avsnittets ålder avslöjas av att Borat håller i inledningsmonologen.

Och det är ju inte det att det inte är roligt. Men det hade det ju varit om jag laddat ner SNL också. Olagligt, ja.

Men nytt.

Skadeglädje utan skuldkänslor måste nog vara den allra bästa upplevelsen i världen. Jag försöker hitta den så ofta som möjligt.



(via bestweekever.tv)

När jag läser märker jag ibland att jag stretar emot. Kan själv. Förstår själv. Jag avskyr när författare blir så kära i sitt eget budskap att de blir rädda för att läsaren ska tolka fel. Jag avskyr att bli skriven på näsan med saker.

Därför bar det mig emot att läsa Lagerlöf först. I Kejsarn av Portugallien ska allting förklaras redan i första kapitlet. Jan Andersson är fattig och outbildad. Jan Andersson känner sig oengagerad i sitt eget liv. Jan Anderssons liv får mening när hans dotter föds. När jag läste det kapitlet ville jag vara Hemingway med en tidsmaskin. Jag skulle åka till Mårbacka 1914, leta upp Selma Lagerlöf och ta i från tårna med hela min bastanta kroppshydda, gasta "Show 'em, don't tell 'em" så högt att helskägget vibrerar. Sedan skulle jag åka till 2003 och lönnmörda Dan Brown.

Men fanimig om jag inte fastnade. Okej, moralen är övertydlig. Dialekterna är påfrestande. Men historien. Jag förstår nu varför vi satte Selmas frigida uppsyn på tjugan. Hon visste nog bättre än någon annan hur man väver ihop en effektiv historia. Historier som kan krossa ditt hjärta och sen laga det igen med gaffatejp. Historier som är så genomsvenska men ändå inte ett dugg självömkande.

Jag föredrar fortfarande Ernest. Men Selma, du har ett nytt fan.