mars är internationella skäggmånaden
Den främsta anledningen till att det här amerikanska presidentvalet är så smutsigt och ogentilt är ändå den totala bristen på ansiktshår. Av de tre främsta kandidaterna har ingen minsta tillstymmelse av skäggväxt. Inte ens Mike Gravel.
Att den ädla konsten att odla skägg är på utdöende är i och för sig ingen nyhet. Den sista presidentkandidaten med ansiktshår var republikanernas Thomas Dewey (1944, 1948); efter det har amerikanska politiker varit lika hår- som skrupelfria. Den som säger att det inte finns något samband mellan dessa två tendenser är blind för sanningen.
Lika mycket vet jag inte om Sveriges ledare, men jag kan med viss säkerhet gissa att vi inte haft någon skäggig ledare sen Oden. Typ.
Att den ädla konsten att odla skägg är på utdöende är i och för sig ingen nyhet. Den sista presidentkandidaten med ansiktshår var republikanernas Thomas Dewey (1944, 1948); efter det har amerikanska politiker varit lika hår- som skrupelfria. Den som säger att det inte finns något samband mellan dessa två tendenser är blind för sanningen.
Lika mycket vet jag inte om Sveriges ledare, men jag kan med viss säkerhet gissa att vi inte haft någon skäggig ledare sen Oden. Typ.
meanwhile in the unitid states of amerikatt
På TV4-nyheterna rapporterar de om primärvalet i staten "Mitchigan" (förmodligen döpt efter någon som heter Mitch) som vanns av den för mig okända Mitt "Rumney". Kul att så kallade "dark horsis" fortfarande kan komma nån vart i amerikansk politik. Nästa primärval sker i New Ada och Souf Carolina, erfar TV4.
Mike Gravel? Han bidar sin tid. Vänta och se.
Mike Gravel? Han bidar sin tid. Vänta och se.
hail to the chief
USA är skakat i sina grundvalar efter att Chris Dodd (sen. Conn., 63, vit) och Joe Biden (sen. Del., 65, vit) dragit sig ur valet av Demokraternas presidentkandidat, efter bakslaget i Iowas caucus i veckan. Detta betyder att endast en seriös kandidat står kvar, ohotad:
permanent revolution
När jag väl får en ny bokhylla ska jag ställa mitt ex av USA:s konstitution bredvid Maos lilla röda. Det skulle liksom vara mitt sätt att säga "fuck you" till hela den politiska världslitteraturen.
För övrigt ger konstitutionen den amerikanska kongressen i uppdrag att bekämpa pirater. Bara så att ni vet.
För övrigt ger konstitutionen den amerikanska kongressen i uppdrag att bekämpa pirater. Bara så att ni vet.
Viktorgate
Varför kan inte svensk politik vara lite mer som ukrainsk politik -- totalt jävla uppfuckad? Killarna (och tjejen) i Kiev har i sanning gjort stor underhållning av den parlamentariska processen.
The story so far:
I begynnelsen föll Sovjetunionen, och efter en initiell eufori uppstod vissa... problem -- hur funkar kapitalism, hur gör man världens största diktatur till en fullgod demokrati, och vad är egentligen ett skäligt pris för en moddad Lada? Så Ukraina och några till gjorde något smart: de låtsades att inget hade hänt. President Leonid Kuchma såg till att Ukrainas invånare inte behövde leva i en värld där en iPod kostar 3 000 spänn, i en värld där folk får säga precis vad som helst.
Alla var förstås inte glada över det här -- jag menar, det är ju iPods vi snackar om! -- men på det hela taget var det rätt så lugnt. Tills Kuchma skulle gå i pension. För på nåt sätt hade någonting om "val" smugit sig in i Ukrainas konstitution (så vitt jag vet, en mindmap nedklottrad på baksidan av en meny från Kievs enda snabbmatsställe, Marxdonald's) och Kuchma var inte säker på att folket skulle acceptera att bli förtryckta av någon som inte hade lika mycket karisma som honom.
Därför utsåg han premiärminister Viktor Janukovytj (och det är nu det blir riktigt intressant) till sin tronföljare och såg till att Janukovytj skulle få den hjälp han behövde -- radiojinglar, en kampanjbuss och tretusen "valfunktionärer" vid namn Rocco.
Dumt nog luskade den före detta premiärministern gone dissident Viktor Jusjtjenko reda på detta och ställde upp själv. Det gillade många ukrainare (ukrainer? Ukrainskar? Ukrealiter?). Ingenting kunde stoppa snälltåget Jusjtjenko! Inte ens en giftattack som förvandlade honom till en budgetversion av Elefantmannen! Och därför, när november kom, hände det oundvikliga:
Janukovytj vann.
Enligt honom själv i alla fall.
Detta gjorde många människor arga, och har betraktats som ett dåligt drag. Strax därpå anordnades Ukrainas svar på Woodstock -- fast i tio minusgrader och, av ekonomiska skäl, med endast en psykedelisk färg. Och tältkalaset funkade! I december 2004 blev det val igen, och den här gången vann Jusjtjenko. Till följd av en blöt kväll i tältet efter en Babyshambleskonsert blev Julia Timosjenko ny premiärminister. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller, närmare bestämt, 228 dagar.
Den 8 september sparkade Jusjtjenko hela sin regering. Den populäraste förklaringen är att han vaknade på fel sida av sängen. Efter det hände massa skit och det tycktes vara som om ingen tyckte om Jusjtjenko längre. Så, vad gör man?
Precis -- ringer killen som gjorde dig till The Thing och anställer honom som premiärminister. Välkommen tillbaka, Viktor Janukovytj!
Inte för att det hjälpte. Nu var han ju ogillad OCH förudmjukad. Men det gjorde Jusjtjenko nåt fiffigt, förstår ni: han upplöste parlamentet (i enlighet med paragraf 5 av konstitutionen som tyvärr är alldeles oläslig för att nån spillde en McBresjnev-milkshake på den).
Och nu har de haft val igen. Och nån har fuskat igen. Och Timosjenko kan bli premiärminister igen. Allt som saknas nu är en sexskandal. Tack, Ukraina, för att ni har underhållit mig så de senaste tre åren. Vem sa att politik är tråkigt?
The story so far:
I begynnelsen föll Sovjetunionen, och efter en initiell eufori uppstod vissa... problem -- hur funkar kapitalism, hur gör man världens största diktatur till en fullgod demokrati, och vad är egentligen ett skäligt pris för en moddad Lada? Så Ukraina och några till gjorde något smart: de låtsades att inget hade hänt. President Leonid Kuchma såg till att Ukrainas invånare inte behövde leva i en värld där en iPod kostar 3 000 spänn, i en värld där folk får säga precis vad som helst.
Alla var förstås inte glada över det här -- jag menar, det är ju iPods vi snackar om! -- men på det hela taget var det rätt så lugnt. Tills Kuchma skulle gå i pension. För på nåt sätt hade någonting om "val" smugit sig in i Ukrainas konstitution (så vitt jag vet, en mindmap nedklottrad på baksidan av en meny från Kievs enda snabbmatsställe, Marxdonald's) och Kuchma var inte säker på att folket skulle acceptera att bli förtryckta av någon som inte hade lika mycket karisma som honom.
Därför utsåg han premiärminister Viktor Janukovytj (och det är nu det blir riktigt intressant) till sin tronföljare och såg till att Janukovytj skulle få den hjälp han behövde -- radiojinglar, en kampanjbuss och tretusen "valfunktionärer" vid namn Rocco.
Dumt nog luskade den före detta premiärministern gone dissident Viktor Jusjtjenko reda på detta och ställde upp själv. Det gillade många ukrainare (ukrainer? Ukrainskar? Ukrealiter?). Ingenting kunde stoppa snälltåget Jusjtjenko! Inte ens en giftattack som förvandlade honom till en budgetversion av Elefantmannen! Och därför, när november kom, hände det oundvikliga:
Janukovytj vann.
Enligt honom själv i alla fall.
Detta gjorde många människor arga, och har betraktats som ett dåligt drag. Strax därpå anordnades Ukrainas svar på Woodstock -- fast i tio minusgrader och, av ekonomiska skäl, med endast en psykedelisk färg. Och tältkalaset funkade! I december 2004 blev det val igen, och den här gången vann Jusjtjenko. Till följd av en blöt kväll i tältet efter en Babyshambleskonsert blev Julia Timosjenko ny premiärminister. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller, närmare bestämt, 228 dagar.
Den 8 september sparkade Jusjtjenko hela sin regering. Den populäraste förklaringen är att han vaknade på fel sida av sängen. Efter det hände massa skit och det tycktes vara som om ingen tyckte om Jusjtjenko längre. Så, vad gör man?
Precis -- ringer killen som gjorde dig till The Thing och anställer honom som premiärminister. Välkommen tillbaka, Viktor Janukovytj!
Inte för att det hjälpte. Nu var han ju ogillad OCH förudmjukad. Men det gjorde Jusjtjenko nåt fiffigt, förstår ni: han upplöste parlamentet (i enlighet med paragraf 5 av konstitutionen som tyvärr är alldeles oläslig för att nån spillde en McBresjnev-milkshake på den).
Och nu har de haft val igen. Och nån har fuskat igen. Och Timosjenko kan bli premiärminister igen. Allt som saknas nu är en sexskandal. Tack, Ukraina, för att ni har underhållit mig så de senaste tre åren. Vem sa att politik är tråkigt?
