raketost

Det är orättvist att hösten får så mycket skit i Sverige. Vi tjatar om svensk sommar med allsång och midnattssol och en annan sorts öppenhet och allt jag kan tänka är att vi förnekar oss själva. Det finns inget svenskare än hösten.

Man kan vara sig själv då. Man kan sitta på sin kammare och tänka stora tankar, skriva vemodiga ord och designa billiga möbler. Man kan klä sig som man vill klä sig - i långa rockar, halsdukar och vantar med avklippta fingertoppar. Man kan vara djup, introvert och pretentiös, för ingen bryr sig. Det är ju för kallt för det.

Höst och Sverige är som att ha klaustrofobi och njuta av det. Man tycker om att världen blir mindre, så liten som det där fiket eller den där busshållplatsen eller den där ljusfläcken från gatlyktan. Man tycker om att himlen sjunker ner på en så lågt att man nästan slår huvudet i molnen, att rummet är skuggor med ljus och inte ljus med skuggor.

Och man tycker om att stänga sin rock omkring sig och dra halsduken upp över näsan och gråta av vinden. Hösten är ett befriande fängelse för oss svenskar. En möjlighet att skylla på annat -- ett sånt vääääder vi har! -- och slippa vara så hysteriskt glada hela tiden. Öppenhet? Sverige lever för att stänga sig självt.


För övrigt är det här den proffsigaste programledaren jag någonsin sett.

Om jag fick bestämma skulle det här vara Sveriges nationalsång.

När jag läser märker jag ibland att jag stretar emot. Kan själv. Förstår själv. Jag avskyr när författare blir så kära i sitt eget budskap att de blir rädda för att läsaren ska tolka fel. Jag avskyr att bli skriven på näsan med saker.

Därför bar det mig emot att läsa Lagerlöf först. I Kejsarn av Portugallien ska allting förklaras redan i första kapitlet. Jan Andersson är fattig och outbildad. Jan Andersson känner sig oengagerad i sitt eget liv. Jan Anderssons liv får mening när hans dotter föds. När jag läste det kapitlet ville jag vara Hemingway med en tidsmaskin. Jag skulle åka till Mårbacka 1914, leta upp Selma Lagerlöf och ta i från tårna med hela min bastanta kroppshydda, gasta "Show 'em, don't tell 'em" så högt att helskägget vibrerar. Sedan skulle jag åka till 2003 och lönnmörda Dan Brown.

Men fanimig om jag inte fastnade. Okej, moralen är övertydlig. Dialekterna är påfrestande. Men historien. Jag förstår nu varför vi satte Selmas frigida uppsyn på tjugan. Hon visste nog bättre än någon annan hur man väver ihop en effektiv historia. Historier som kan krossa ditt hjärta och sen laga det igen med gaffatejp. Historier som är så genomsvenska men ändå inte ett dugg självömkande.

Jag föredrar fortfarande Ernest. Men Selma, du har ett nytt fan.

Ibland grips man av lusten att göra något pretentiöst. Jag tänkte skriva ett inlägg om tiden, livet och kosmos, men sen så tänkte jag inte det längre. Man måste ju stå ut med sig själv också.

Och ibland vill man bara säga "vi ses i Nangijala" om nån som har dött trots att man egentligen tycker att sånt är ganska löjligt och inte alls ett passande utlåtande om ett så allvarligt ämne som döden. Jag läste en dödsannons idag som sa just det där, och med ens blev jag reaktionär. Himmelen, ville jag utbrista, vi ses i himmelen era nedrans charlataner.

Jag ville håna de sörjande för att de mötte döden med billig popkultur, banna dem för att de blivit indoktrinerade av en bisarr version av medeltids-Sverige som paradiset. De borde skämmas, tänkte jag trots att den döde var ung och sorgen deras egen, trots att jag egentligen - egentligen - tycker att Bröderna Lejonhjärta är en ganska fin berättelse.

Fast Nangijala, hur jävla häftigt är det? Posten kommer med duvor och den stora stygga draken är gjord av papier-maché. Nej, jag har större ambitioner än så. När jag dör ska mina sista ord vara "vi ses i Nangilima biatches!"

När bilen går bra smäller man alltid in i garageporten. Man får inte slappna av, då går det käpprätt åt helskotta.

Fast man får ju inte heller spänna sig så jävla hårt och försöka så jävla mycket hela tiden. Då går det ofta illa, då kan polisen komma, då kan polisen ertappa dig med att vara sexton, då kan polisen ertappa dig med att vara sexton med langarsprit i Vitabergsparken och då sitter du där med rövpiercingen i björnsaxen.

Och då kan det stå om dig i DN dagen efter och så borde du skämmas, inte bara för att du drack upp din fylle-fylle-hund utan för att du faktiskt har skämt ut din skola -- vår skola -- i media.

Och då ska gamla elever som jag sitta med morgonkaffet (som man dricker på fatet med en sockerbit mellan tänderna, som Emils farsa gör) innan man går till jobbet på varvet och så ska man läsa tidningen och förfasa sig över att tågan -- the spirit -- har gått ur ens förr så stolta läroverk. Ungdomen, kommer man säga med sin arbetarbrynja på, ungdomen är inte som ungdomen var.

Som om allt var guld och gröna lastkajer förut. Ja, man får fan alldeles ont i hjärtat.

Responsarbete.

08.00 -- Varför måste alla skriva mycket sämre än jag? Jag kan knappt bärga mig tills jag får deras respons på min text. De kommer kyssa min fötter men deras ord kommer vara salta av avundens tårar. Amatörer, kommer jag fnysa. Jag fnyser redan nu.

08.05 -- Den texten var ju bra. Den var ju fan bättre än min. Är jag bara näst bäst? Skandal!

08.40 -- Den texten var ju också bra. Också bättre än min. Det är öststaternas fel, de röstar bara på varandra.

09.00 -- ...nä nu jävlar. Nu tar jag min emergency-elefantöl och sätter mig i badkaret, sjunger Vem kan segla? med finsk brytning och gråter mig torr.

09.15 -- Nåja. Det är i alla fall en tröst att veta att vad jag än gör i livet kommer jag alltid vara överlägsen Britney. Kanye West måste ha nötter som en noshörning som vågar dissa en psykiskt instabil nyskild tvåbarnsmorsa utan en enda vän eller fan kvar i lismarnas huvudstad på jorden.

När en främling lägger till dig på MSN blir man alltid lite skakis. Man vill ju gärna veta vem denna person är, och varför han eventuellt vill ha internetbaserade konversationer med just mig. Så man slänger sig huvudstupa ut på Google, Eniro, Facebook i ett desperat försök att hitta mening i vad som har hänt. Då visar det sig att främlingen som lagt till dig på MSN inte alls är en främling - inte i ordets egentliga bemärkelse i alla fall - utan någon från ditt förflutna. Någon som du knappt kommer ihåg. Någon som aldrig kommer säga ett ord till dig igen, och inte heller du till honom. För varandra är ni bara kontakter -- troféer, en punkt i en lista över alla fantastiskt intressanta människor ni känner.

En tyst överenskommelse. Skriv inte till mig så skriver inte jag till dig. Klia inte min rygg så kliar jag inte din.

Jag har faktiskt hela sextio kontakter på MSN.

Så märker man att blogg.se har såna däringa jobbiga banner ads precis under senaste inlägget. Jag undrar om det är såna som matchar innehållet i inlägget med reklamen. Om jag till exempel skriver penis penis penis penis penis, blir det reklam för viagra då? Penis penis penis penis penis.

Alltid är det så jobbigt. Alltid ska man visa framfötterna, säga "hej här har jag en blogg". You gotta be bad you gotta be bold you gotta be wiser som Des'ree sa. Ja, ibland lyssnar jag på Des'ree. Jag har "You Gotta Be" och "Life" på min iTunes. "Life" utsågs ju för övrigt av BBC till den sämsta låttexten nånsin för nåt år sen. Så kan det gå.

Alltid är det nåt. Livet är ett enda långt CV; den som har läst mest företagsekonomi vinner. Själv är jag nitton och läser kreativt skrivande. Nu kanske nån tycker att det finns en viss ironi i att jag läser en skrivarkurs och ändå slarvade till det för nån mening sen med både "nånsin", "nåt" och "sen". För att parafrasera Henrik Dorsin är det mitt sätt att säga "fuck you" till hela stavningen.

Alltid ska man ha en plan och vara sådär vuxen. Jag undrar om det är nån annan än jag som ibland längtar efter att få en klapp på huvudet, få höra hur stor man har blivit trots att man är en tvärhand hög, bli erbjuden godis av fula gubbar.

Stryk det där sista.  Så får det ju ändå inte gå till.

Alltid är det nåt.