raketost

Ibland är det bara så.

En kvinna i USA har skickat 80 000 burkar sprejserpentiner till trupperna i Irak. Varför? Jo, för att den bäst utrustade och finansierade armén i världen använder det för att upptäcka dolda bombutlösare. Men sen så skadar det väl inte heller att sätta lite färg på Bagdad.

Jag vet inte varför, men jag vill att det ska regna idag.

Jag läser på DN.se om den stundande ombyggnaden av Slussen. Nu står det mellan två förslag: Nya Slussen, en öppen planlösning som komprimerar två broar till en, och Nybyggt Bevarande, som behåller Slussens plan- och trafiklösning som den är idag och lägger till några coola fartränder. Eller nåt.

Men varför vill man bevara Stockholms mest deprimerande betongmissfoster (och vi har ganska mycket av den varan)? Och varför ska det här bestämmas av folk som antagligen aldrig satt sin fot i bussterminalen?

Dagens nedladdning: Heroes  (SPOILERS t.o.m. säsong 2, avsnitt 2)



Jag har nu utsett Heroes till mitt officiella Lost-surrogat, en hora att värma mig de långa, kalla månaderna till februari 2008. Och visst är Heroes ett bra program, spännande och roligt, men det är inte så himlastormande orgasmiskt bra som alla vill ha det till.

Det största problemet med Heroes är att manusförfattarna ibland kan vara jävligt lata. Hittills i säsong två har de skickat Hiro på en tidsresa som alla vet hur den kommer sluta, gett Peter minnesförlust (...like the sands in an hour glass...) och låtit Claire börja om på ruta ett så att man kan återanvända gamla manus.

Än så länge är den stora behållningen med säsong två avsaknaden av Niki. Fy fan vad jag avskyr henne. Karaktären är tråkig och skådespelerskan är tråkig, men om jag gissar rätt så kommer hon dyka upp snart ändå för att Ali Larter är snygg, och när man har snygga skådisar behöver man inte anstränga sig med bra manus. Eller?

Ett annat tecken på manusförfattarnas lathet är att Heroes läcker som ett såll när det kommer till hemligheter. I vad som ibland verkar vara ett medvetet försök att distansera sig från Lost avslöjas alla hemligheter nästan direkt. Case in point: när Sylar introducerades i säsong ett visste vi knappt vem han var innan han 1) blivit tillfångatagen och probad, och 2) fått hela sin backstory avslöjad. Lite kan man väl ändå suga på karamellen?

Nåja. Nu har jag snart laddat ner avsnitt tre av säsong två. Vilket avsnitt är ni stackars teveslavar på? Säsong ett, avsnitt elva? Hihihi.

Ett gäng vandaler har boxat hål på Monets tavla Le Pont d'Argenteuil, utställd på Musee d'Orsay i Paris. Först trodde jag att det rörde sig om performancekonst, med syfte att dra ner byxorna på och - ja, faktiskt - slå hål på de myter vi upprätthåller om vad som är god konst och vad som är dålig konst.

Men sen så stod det att vandalerna var berusade. Så egentligen fanns det nog ingen poäng med det hela.

(bild från BBC News)

På TV4 + visar de Conan O'Brien-avsnitt där Conan pratar om ett New York i sprittande vårkänslor, men när man sitter i sin svenska tevesoffa och ser detta och sen tittar ut genom fönster och ser gulnande, fallande löv, då känns det lite konstigt. Eller som nu, när jag sitter och tittar på Saturday Night Live på femman fastän avsnittets ålder avslöjas av att Borat håller i inledningsmonologen.

Och det är ju inte det att det inte är roligt. Men det hade det ju varit om jag laddat ner SNL också. Olagligt, ja.

Men nytt.

Varför kan inte svensk politik vara lite mer som ukrainsk politik -- totalt jävla uppfuckad? Killarna (och tjejen) i Kiev har i sanning gjort stor underhållning av den parlamentariska processen.

The story so far:

I begynnelsen föll Sovjetunionen, och efter en initiell eufori uppstod vissa... problem -- hur funkar kapitalism, hur gör man världens största diktatur till en fullgod demokrati, och vad är egentligen ett skäligt pris för en moddad Lada? Så Ukraina och några till gjorde något smart: de låtsades att inget hade hänt. President Leonid Kuchma såg till att Ukrainas invånare inte behövde leva i en värld där en iPod kostar 3 000 spänn, i en värld där folk får säga precis vad som helst.

Alla var förstås inte glada över det här -- jag menar, det är ju iPods vi snackar om! -- men på det hela taget var det rätt så lugnt. Tills Kuchma skulle gå i pension. För på nåt sätt hade någonting om "val" smugit sig in i Ukrainas konstitution (så vitt jag vet, en mindmap nedklottrad på baksidan av en meny från Kievs enda snabbmatsställe, Marxdonald's) och Kuchma var inte säker på att folket skulle acceptera att bli förtryckta av någon som inte hade lika mycket karisma som honom.

Därför utsåg han premiärminister Viktor Janukovytj (och det är nu det blir riktigt intressant) till sin tronföljare och såg till att Janukovytj skulle få den hjälp han behövde -- radiojinglar, en kampanjbuss och tretusen "valfunktionärer" vid namn Rocco.

Dumt nog luskade den före detta premiärministern gone dissident Viktor Jusjtjenko reda på detta och ställde upp själv. Det gillade många ukrainare (ukrainer? Ukrainskar? Ukrealiter?). Ingenting kunde stoppa snälltåget Jusjtjenko! Inte ens en giftattack som förvandlade honom till en budgetversion av Elefantmannen! Och därför, när november kom, hände det oundvikliga:

Janukovytj vann.

Enligt honom själv i alla fall.

Detta gjorde många människor arga, och har betraktats som ett dåligt drag. Strax därpå anordnades Ukrainas svar på Woodstock -- fast i tio minusgrader och, av ekonomiska skäl, med endast en psykedelisk färg. Och tältkalaset funkade! I december 2004 blev det val igen, och den här gången vann Jusjtjenko. Till följd av en blöt kväll i tältet efter en Babyshambleskonsert blev Julia Timosjenko ny premiärminister. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller, närmare bestämt, 228 dagar.

Den 8 september sparkade Jusjtjenko hela sin regering. Den populäraste förklaringen är att han vaknade på fel sida av sängen. Efter det hände massa skit och det tycktes vara som om ingen tyckte om Jusjtjenko längre. Så, vad gör man?

Precis -- ringer killen som gjorde dig till The Thing och anställer honom som premiärminister. Välkommen tillbaka, Viktor Janukovytj!

Inte för att det hjälpte. Nu var han ju ogillad OCH förudmjukad. Men det gjorde Jusjtjenko nåt fiffigt, förstår ni: han upplöste parlamentet (i enlighet med paragraf 5 av konstitutionen som tyvärr är alldeles oläslig för att nån spillde en McBresjnev-milkshake på den).

Och nu har de haft val igen. Och nån har fuskat igen. Och Timosjenko kan bli premiärminister igen. Allt som saknas nu är en sexskandal. Tack, Ukraina, för att ni har underhållit mig så de senaste tre åren. Vem sa att politik är tråkigt?

Skadeglädje utan skuldkänslor måste nog vara den allra bästa upplevelsen i världen. Jag försöker hitta den så ofta som möjligt.



(via bestweekever.tv)