Viktorgate
Varför kan inte svensk politik vara lite mer som ukrainsk politik -- totalt jävla uppfuckad? Killarna (och tjejen) i Kiev har i sanning gjort stor underhållning av den parlamentariska processen.
The story so far:
I begynnelsen föll Sovjetunionen, och efter en initiell eufori uppstod vissa... problem -- hur funkar kapitalism, hur gör man världens största diktatur till en fullgod demokrati, och vad är egentligen ett skäligt pris för en moddad Lada? Så Ukraina och några till gjorde något smart: de låtsades att inget hade hänt. President Leonid Kuchma såg till att Ukrainas invånare inte behövde leva i en värld där en iPod kostar 3 000 spänn, i en värld där folk får säga precis vad som helst.
Alla var förstås inte glada över det här -- jag menar, det är ju iPods vi snackar om! -- men på det hela taget var det rätt så lugnt. Tills Kuchma skulle gå i pension. För på nåt sätt hade någonting om "val" smugit sig in i Ukrainas konstitution (så vitt jag vet, en mindmap nedklottrad på baksidan av en meny från Kievs enda snabbmatsställe, Marxdonald's) och Kuchma var inte säker på att folket skulle acceptera att bli förtryckta av någon som inte hade lika mycket karisma som honom.
Därför utsåg han premiärminister Viktor Janukovytj (och det är nu det blir riktigt intressant) till sin tronföljare och såg till att Janukovytj skulle få den hjälp han behövde -- radiojinglar, en kampanjbuss och tretusen "valfunktionärer" vid namn Rocco.
Dumt nog luskade den före detta premiärministern gone dissident Viktor Jusjtjenko reda på detta och ställde upp själv. Det gillade många ukrainare (ukrainer? Ukrainskar? Ukrealiter?). Ingenting kunde stoppa snälltåget Jusjtjenko! Inte ens en giftattack som förvandlade honom till en budgetversion av Elefantmannen! Och därför, när november kom, hände det oundvikliga:
Janukovytj vann.
Enligt honom själv i alla fall.
Detta gjorde många människor arga, och har betraktats som ett dåligt drag. Strax därpå anordnades Ukrainas svar på Woodstock -- fast i tio minusgrader och, av ekonomiska skäl, med endast en psykedelisk färg. Och tältkalaset funkade! I december 2004 blev det val igen, och den här gången vann Jusjtjenko. Till följd av en blöt kväll i tältet efter en Babyshambleskonsert blev Julia Timosjenko ny premiärminister. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller, närmare bestämt, 228 dagar.
Den 8 september sparkade Jusjtjenko hela sin regering. Den populäraste förklaringen är att han vaknade på fel sida av sängen. Efter det hände massa skit och det tycktes vara som om ingen tyckte om Jusjtjenko längre. Så, vad gör man?
Precis -- ringer killen som gjorde dig till The Thing och anställer honom som premiärminister. Välkommen tillbaka, Viktor Janukovytj!
Inte för att det hjälpte. Nu var han ju ogillad OCH förudmjukad. Men det gjorde Jusjtjenko nåt fiffigt, förstår ni: han upplöste parlamentet (i enlighet med paragraf 5 av konstitutionen som tyvärr är alldeles oläslig för att nån spillde en McBresjnev-milkshake på den).
Och nu har de haft val igen. Och nån har fuskat igen. Och Timosjenko kan bli premiärminister igen. Allt som saknas nu är en sexskandal. Tack, Ukraina, för att ni har underhållit mig så de senaste tre åren. Vem sa att politik är tråkigt?
The story so far:
I begynnelsen föll Sovjetunionen, och efter en initiell eufori uppstod vissa... problem -- hur funkar kapitalism, hur gör man världens största diktatur till en fullgod demokrati, och vad är egentligen ett skäligt pris för en moddad Lada? Så Ukraina och några till gjorde något smart: de låtsades att inget hade hänt. President Leonid Kuchma såg till att Ukrainas invånare inte behövde leva i en värld där en iPod kostar 3 000 spänn, i en värld där folk får säga precis vad som helst.
Alla var förstås inte glada över det här -- jag menar, det är ju iPods vi snackar om! -- men på det hela taget var det rätt så lugnt. Tills Kuchma skulle gå i pension. För på nåt sätt hade någonting om "val" smugit sig in i Ukrainas konstitution (så vitt jag vet, en mindmap nedklottrad på baksidan av en meny från Kievs enda snabbmatsställe, Marxdonald's) och Kuchma var inte säker på att folket skulle acceptera att bli förtryckta av någon som inte hade lika mycket karisma som honom.
Därför utsåg han premiärminister Viktor Janukovytj (och det är nu det blir riktigt intressant) till sin tronföljare och såg till att Janukovytj skulle få den hjälp han behövde -- radiojinglar, en kampanjbuss och tretusen "valfunktionärer" vid namn Rocco.
Dumt nog luskade den före detta premiärministern gone dissident Viktor Jusjtjenko reda på detta och ställde upp själv. Det gillade många ukrainare (ukrainer? Ukrainskar? Ukrealiter?). Ingenting kunde stoppa snälltåget Jusjtjenko! Inte ens en giftattack som förvandlade honom till en budgetversion av Elefantmannen! Och därför, när november kom, hände det oundvikliga:
Janukovytj vann.
Enligt honom själv i alla fall.
Detta gjorde många människor arga, och har betraktats som ett dåligt drag. Strax därpå anordnades Ukrainas svar på Woodstock -- fast i tio minusgrader och, av ekonomiska skäl, med endast en psykedelisk färg. Och tältkalaset funkade! I december 2004 blev det val igen, och den här gången vann Jusjtjenko. Till följd av en blöt kväll i tältet efter en Babyshambleskonsert blev Julia Timosjenko ny premiärminister. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Eller, närmare bestämt, 228 dagar.
Den 8 september sparkade Jusjtjenko hela sin regering. Den populäraste förklaringen är att han vaknade på fel sida av sängen. Efter det hände massa skit och det tycktes vara som om ingen tyckte om Jusjtjenko längre. Så, vad gör man?
Precis -- ringer killen som gjorde dig till The Thing och anställer honom som premiärminister. Välkommen tillbaka, Viktor Janukovytj!
Inte för att det hjälpte. Nu var han ju ogillad OCH förudmjukad. Men det gjorde Jusjtjenko nåt fiffigt, förstår ni: han upplöste parlamentet (i enlighet med paragraf 5 av konstitutionen som tyvärr är alldeles oläslig för att nån spillde en McBresjnev-milkshake på den).
Och nu har de haft val igen. Och nån har fuskat igen. Och Timosjenko kan bli premiärminister igen. Allt som saknas nu är en sexskandal. Tack, Ukraina, för att ni har underhållit mig så de senaste tre åren. Vem sa att politik är tråkigt?
Kommentarer
Postat av: Systeryster
Du är fantastisk käre bror! Underhållande och allmänbildande :)
Trackback
