raketost

När jag läser märker jag ibland att jag stretar emot. Kan själv. Förstår själv. Jag avskyr när författare blir så kära i sitt eget budskap att de blir rädda för att läsaren ska tolka fel. Jag avskyr att bli skriven på näsan med saker.

Därför bar det mig emot att läsa Lagerlöf först. I Kejsarn av Portugallien ska allting förklaras redan i första kapitlet. Jan Andersson är fattig och outbildad. Jan Andersson känner sig oengagerad i sitt eget liv. Jan Anderssons liv får mening när hans dotter föds. När jag läste det kapitlet ville jag vara Hemingway med en tidsmaskin. Jag skulle åka till Mårbacka 1914, leta upp Selma Lagerlöf och ta i från tårna med hela min bastanta kroppshydda, gasta "Show 'em, don't tell 'em" så högt att helskägget vibrerar. Sedan skulle jag åka till 2003 och lönnmörda Dan Brown.

Men fanimig om jag inte fastnade. Okej, moralen är övertydlig. Dialekterna är påfrestande. Men historien. Jag förstår nu varför vi satte Selmas frigida uppsyn på tjugan. Hon visste nog bättre än någon annan hur man väver ihop en effektiv historia. Historier som kan krossa ditt hjärta och sen laga det igen med gaffatejp. Historier som är så genomsvenska men ändå inte ett dugg självömkande.

Jag föredrar fortfarande Ernest. Men Selma, du har ett nytt fan.