raketost

Det är orättvist att hösten får så mycket skit i Sverige. Vi tjatar om svensk sommar med allsång och midnattssol och en annan sorts öppenhet och allt jag kan tänka är att vi förnekar oss själva. Det finns inget svenskare än hösten.

Man kan vara sig själv då. Man kan sitta på sin kammare och tänka stora tankar, skriva vemodiga ord och designa billiga möbler. Man kan klä sig som man vill klä sig - i långa rockar, halsdukar och vantar med avklippta fingertoppar. Man kan vara djup, introvert och pretentiös, för ingen bryr sig. Det är ju för kallt för det.

Höst och Sverige är som att ha klaustrofobi och njuta av det. Man tycker om att världen blir mindre, så liten som det där fiket eller den där busshållplatsen eller den där ljusfläcken från gatlyktan. Man tycker om att himlen sjunker ner på en så lågt att man nästan slår huvudet i molnen, att rummet är skuggor med ljus och inte ljus med skuggor.

Och man tycker om att stänga sin rock omkring sig och dra halsduken upp över näsan och gråta av vinden. Hösten är ett befriande fängelse för oss svenskar. En möjlighet att skylla på annat -- ett sånt vääääder vi har! -- och slippa vara så hysteriskt glada hela tiden. Öppenhet? Sverige lever för att stänga sig självt.


För övrigt är det här den proffsigaste programledaren jag någonsin sett.