raketost

Ibland grips man av lusten att göra något pretentiöst. Jag tänkte skriva ett inlägg om tiden, livet och kosmos, men sen så tänkte jag inte det längre. Man måste ju stå ut med sig själv också.

Och ibland vill man bara säga "vi ses i Nangijala" om nån som har dött trots att man egentligen tycker att sånt är ganska löjligt och inte alls ett passande utlåtande om ett så allvarligt ämne som döden. Jag läste en dödsannons idag som sa just det där, och med ens blev jag reaktionär. Himmelen, ville jag utbrista, vi ses i himmelen era nedrans charlataner.

Jag ville håna de sörjande för att de mötte döden med billig popkultur, banna dem för att de blivit indoktrinerade av en bisarr version av medeltids-Sverige som paradiset. De borde skämmas, tänkte jag trots att den döde var ung och sorgen deras egen, trots att jag egentligen - egentligen - tycker att Bröderna Lejonhjärta är en ganska fin berättelse.

Fast Nangijala, hur jävla häftigt är det? Posten kommer med duvor och den stora stygga draken är gjord av papier-maché. Nej, jag har större ambitioner än så. När jag dör ska mina sista ord vara "vi ses i Nangilima biatches!"