raketost

Det här är ett meddelande från en världsstad som aldrig sover, där miljontals saker händer och möjligheterna är oändliga. Jag har gjort en loppa. Det tog ungefär en kvart.

Ibland undrar jag vad det är han betalar mig för. Men sen så kommer jag ju ihåg att, nej, just det ja - han betalar mig ju inte. Så dumt av mig.

Den främsta anledningen till att det här amerikanska presidentvalet är så smutsigt och ogentilt är ändå den totala bristen på ansiktshår. Av de tre främsta kandidaterna har ingen minsta tillstymmelse av skäggväxt. Inte ens Mike Gravel.

Att den ädla konsten att odla skägg är på utdöende är i och för sig ingen nyhet. Den sista presidentkandidaten med ansiktshår var republikanernas Thomas Dewey (1944, 1948); efter det har amerikanska politiker varit lika hår- som skrupelfria. Den som säger att det inte finns något samband mellan dessa två tendenser är blind för sanningen.

Lika mycket vet jag inte om Sveriges ledare, men jag kan med viss säkerhet gissa att vi inte haft någon skäggig ledare sen Oden. Typ.

På TV4-nyheterna rapporterar de om primärvalet i staten "Mitchigan" (förmodligen döpt efter någon som heter Mitch) som vanns av den för mig okända Mitt "Rumney". Kul att så kallade "dark horsis" fortfarande kan komma nån vart i amerikansk politik. Nästa primärval sker i New Ada och Souf Carolina, erfar TV4.

Mike Gravel? Han bidar sin tid. Vänta och se.

USA är skakat i sina grundvalar efter att Chris Dodd (sen. Conn., 63, vit) och Joe Biden (sen. Del., 65, vit) dragit sig ur valet av Demokraternas presidentkandidat, efter bakslaget i Iowas caucus i veckan. Detta betyder att endast en seriös kandidat står kvar, ohotad:

De visar en Bondfilm på tv just nu. En helikopter jagar Bond och hans brud nånstans i Kina. Helikoptern börjar skjuta på dem. Bond och bruden åker motorcykel rakt in i en myllrande folkmassa. Bond drar lite extra på gasen, helikoptern matar med kulsprutan lite extra. Hejdå folkmassan.

Egentligen borde vi flytta fram julen en månad. Vi svenskar är ju besatta av uppfattningen att det ska vara snö på jul, trots att det inte alls är det typiska klimatet för december. Tänk på det. Räkna upp antalet jular du firat, och fundera sedan över hur många av dem det har snöat på.

Det brukar helt enkelt inte snöa i december.

Trots det envisas vi med att alltid koppla samman jul och snö på julmustflaskor, skumtomtepåsar och julskivor med Leif "Loket" Olsson. Det enda sättet att göra denna lögn till sanning är att helt sonika flytta julen. Till januari. Då snön alltid är meterhög och det är rimfrost och käle och hela faderullan.

Frågan är då hur vi ska göra detta. Enklast vore ju att helt enkelt förskjuta den svenska kalendern med en månad, så att januari blir december, februari blir januari, mars blir februari och så vidare. Detta skulle ha nackdelen att Sverige alltid skulle vara en månad efter resten av världen, men det är väl egentligen inte mer än vi har vant oss vid. Ett annat alternativ är att bara byta plats på december och januari så att ordningsföljden blir november - januari - december - februari. Nackdelen här är att det skulle ställa till det för alla Sveriges dagisbarn - "december börjar året, februari kommer näst" har inte riktigt lika bra klang. Sen vet jag inte om det skulle ha nån inverkan på bondepraktikan (om det nu är nån som bryr sig om den jävla bondepraktikan).

Sen kan man ju också sluta inbilla sig att det ska snöa på jul. Fast det är ju mycket svårare.

Man vill ju kunna sätta in händelser i ett större sammanhang, ett omfattande resonemang om alltings förgänglighet. Fast egentligen är jag mest förbannad för att en viss släkting öppnat luckor tjugo, tjugotre och tjugofyra på min chokladkalender. Nedrans quisling.

I dagens Nemi skriver Lise Myhre om hur du (ja, just du) inte lever livet till fullo och inte fångar dagen och inte gather your rosebuds while you may utan hur du istället bara klagar på din meningslösa existens tills döden kommer och äger dig på schack för att du inte var goth nog.  Vem vill få folk att skratta när man kan få dem att skära sig själva istället?

Tacka vet jag Sven-Bertil Bärnarps Medelålders plus, där han idag ondgör sig över teven. HAHA! JA! TA DEN DU, PHILO T. FARNSWORTH!

Jag trodde aldrig att jag skulle göra det här. Men:

Nu ska jag Idol-blogga.

Jag har alltid haft som en av mina många principer att bara kolla på Idol när det är auditionssrundor. Vare sig det är de svenska eller de amerikanska uttagningarna har det alltid varit roligast att se människor utan talang och självkännedom skämma ut sig på TV. Tills i år. Nej, det är inte Peter Jidhes förtjänst. Det är den där Amanda.

Och ja, hon har redan hypats till döds - i fredags såg vi rekylen på den uppståndelsen. Själv intresserades jag mest av hur någon så inte-schlager, inte-TV4 och inte-Idol kunde ta sig hela vägen till Globen. Att någon så alternativ i sin stil och musiksmak ens gick på audition i första taget är väl egentligen riktigt jävla punk.

Jo, jag menar det. Hon är som gothungen i South Park som säger till sina gothvänner att han är så icke-konformerande att han inte tänker konformera med dem.

Är Amanda så himlaomstormande bra som juryn och kvällspressen vill ha det till? Ibland. Grejen är att hon har ett minimalt mellanläge - antingen är hon helt hypnotiskt bra, eller så är hon riktigt kass. Suspicious Minds är ett exempel på det tidigare, Tainted Love ett på det senare. Och så mycket beror på låten att den enda riktiga garantin när Amanda Jenssen sjunger är att det kommer bli intressant.

Visst, till och med jag hör att hon ofta sjunger lite falskt. När hon framförde vinnarlåten i fredags hittade hon toner som aldrig hörts i Globen förut. Men om hon nu klantade sig, så visst fan gjorde hon det med en jävla inlevelse.

Och förresten, någon annan som tänkt på att hon är en av få Idol-deltagare som aldrig får prefixet Idol- före sitt namn? Alltid bara Amanda eller Amanda Jenssen. Hur lyckades hon med det konsstycket?